Varje Kristi Himmelfärdshelg åker cirka 10 000 ungdomar till Göteborg för att spela i den stora Basketfestivalen. Vi var 350 personer från Malbas som packade in oss i bussarna (kanske tåg nästa år?) och här kommer en berättelse om livet på cup och varför det vi gör bygger Sverige.
Kanske kommer det som en överraskning för många då jag varit aktiv i svensk basket i 35 år - men det var första gången jag var där. För mig har det alltid varit roligt att spela för att vinna och satsa hårt. Därför har jag aldrig riktigt dragits till Basketfestivalen, eller Casio Cup, som den hette när jag var ungdomsspelare. Rinnande tid, korta matcher och varierad kvalitet på motstånd var inget som tilltalade mig när jag var ungdomstränare heller. I efterhand ångrar jag det för jag tror att spelarna skulle haft väldigt roligt.
I rollen som klubbchef kan jag inte annat än att älska denna begivenhet. Vi åker med 350 deltagare från Malmö och det är en både brokig och älskvärd skara, kan jag lova. Alla från Malbas bor på samma skola och även om varje lag följer sitt eget spelschema korsas våra vägar i korridorer, matsalar, på Liseberg och i hallarna. Och det är i dessa möten vi bygger klubben. Mest möts blickar, nästa dag kanske ord utväxlas. Sista dagen ser man flickor födda 2010 titta upp och se lag efter lag från Malbas strömma in i hallen och skapa en enorm ljudvägg av hejande. Tjejerna växer med en tum på ett par sekunder. De blir stjärnor som flickor 2012 vill ge high five efter matchen.
Dagarna blir långa men går fort.
Klockan är 22:45. Tappra coacher stapplar in i coachrummet för varje kvälls avslutande coachmöte. Men efter några minuter har vi glömt att vi är trötta och skojar med varandra. Anekdoter från matsalar blandas med kritiserade domslut samt förmaningar om att vi måste sköta oss bättre. Vi representerar mer än oss själva här, vi är Malbas! Spelarna måste förstå det. Samtidigt tittar skolvärden in och berättar skarpt men tålmodigt att vattenkrig utbrutit, förlägen coach reser sig genast och rusar ut eftersom hen är rätt säker på att det är ”mina killar”. De har tagit bort möjligheten att få med sig matlådor…kollektiv suck i salen, hur ska vi hinna äta? Ta med det i utvärderingen!
Fnitter och spring i korridoren kl 00:30 - alla skulle vara på sina rum kl 23:00 ju. Morgonen efter kommer förklaringen. Jaha, killarnas match startade inte förrän kl 22:00 och de var tvungna att få i sig något att äta efteråt och behöver borsta tänderna. Ja, den blev uppskjuten för att någon ställde sig på planen och vägrade gå därifrån i protest mot påstått fusk. Va, det låter helt sjukt, vad hände?
Här vankas en riktigt göttig story har man på känn. Folk runt om stannar till och lyssnar.
Många av spelarna har under hela året sålt Bingolotter, inventerat butiker, stått i kiosker och städat gator för att ha råd att åka hit. Sparat och arbetat ihop för att kunna spendera sedan. På planen ger man allt och utanför söker man ett sätt att bidra till en god gemenskap. Ingen av oss är perfekt och vi har alla våra sidor men we make it work. Och faktiskt så fungerar det nästan jämt.
Be curious, not judgmental, säger min husgud Ted Lasso och det uttrycket testas verkligen under Göteborgs Basketfestival.
Jag slås av vilka ringar på vattnet idrottsturneringar måste ge, vilken enorm insättning till den berömda samhällstilliten vi står för. Där vi utgår från att vår nästa vill oss gott, till skillnad från den polariserande retorik vi upplever i sociala media. Tyvärr existerar mobbning, rasism, våld och tråkigt uppträdande även inom idrotten och under en turnering. Men jag är så otroligt glad och stolt över idrotten, som ger barn och ungdomar en mötesplats där man kan upptäcka lite av sig själv i någon annan och känna sig som en del av ett sammanhang.
Varje krona, minut och tanke vi investerar i idrotten ger mångfalt tillbaka till vårt samhälle. Och oss själva.
Johannes Wohlert
Klubbchef Malbas
