Šimon Wojnar arbetar med coach- och spelarutbildning inom det tjeckiska basketbollförbundet och är även coach för Tjeckiens U15-landslag på damsidan. Här delar han sina reflektioner efter sitt besök i Malmö och Skåne. Här delar han sina reflektioner efter sitt besök i Malmö och Skåne.
Vad tog dig till Sverige och Skåne?
– I slutet av säsongen ville jag åka utomlands för en praktik. Jag letade efter en miljö som liknar den tjeckiska och fick rekommendationer om både Rikard Aspegren och Malbas. Inom några veckor var allt på plats och jag fick möjlighet att uppleva svensk basket från insidan, säger Šimon Wojnar.
Du har besökt träningar, matcher och även varit med på vår coachträff – vad är din bild av Malbas som förening?
– Jag blev ärligt talat ganska chockad över hur stor er klubb är. I den tjeckiska miljön är det inte så vanligt med klubbar som håller hög nivå både på herr- och damsidan. Ni har över 100 coacher och flera lag i varje åldersgrupp, vilket är väldigt imponerande.
– Jag blev också väldigt imponerad under rundturen av faciliteterna på gymnasiet.
– Jag uppskattar verkligen arbetet från klubbledningen. De är tydligt fokuserade på att bygga en stark ungdomsbas, stötta och utbilda coacher samt ge vägledning genom olika ramverk och verktyg.
Hur skulle du beskriva din vecka i Skåne? Vad stack ut mest?
– Jag skulle beskriva upplevelsen som ovärderlig. Jag såg flera träningar med väldigt hög kvalitet, men också några som jag inte tyckte om lika mycket.
– Det jag verkligen uppskattade var att varje coach jag pratade med var väldigt öppen och villig att dela med sig av sin resa och sin filosofi. Runt 90 procent av coacherna är ideella, men deras passion och entusiasm för basket är enorm.
– Jag vill också lyfta klubbledningarna för att de gav mig möjligheten att se hur så stora organisationer fungerar och för den tid de lade på mig.
Vilka likheter och skillnader ser du mellan svensk och tjeckisk basket?
– Jag ser många likheter. I båda länderna är basket inte den största sporten, så vi måste kämpa för varje spelare som börjar. Vi har också många föräldrar som coachar, precis som här. De gör sitt bästa, men är inte alltid tillräckligt utbildade, vilket gör det till en viktig uppgift för klubbar att stötta coachutbildning och skapa möjligheter för utveckling.
– Samtidigt finns det två stora skillnader. Den första är faciliteterna. Antalet hallar och ytor för idrott är något vi verkligen kan vara avundsjuka på i Tjeckien. Den andra är den atletiska nivån hos vissa spelare är otrolig, och jag tror att det är en av anledningarna till att basketen i Sverige fortsätter att utvecklas. I Tjeckien är vi medvetna om det, och därför lägger vi kanske lite mer fokus på styrke- och fysträning. Med barn försöker vi uppmuntra coacher att inkludera spel som utvecklar fysisk kontakt och rörelseförmåga varje dag. Inom förbundet har vi också väldigt bra utbildningar för fystränare.
– Det finns också skillnader i minibasket. Ni spelar 3 mot 3 och 4 mot 4, medan vi spelar 5 mot 5. Vi har nationella mästerskap från U11, medan era startar senare. Ni har fler rekommendationer kring spelarutveckling, medan vi i större utsträckning arbetar med regelbaserade begränsningar.
– Och jag måste också nämna publikkulturen. Jag upplevde inte en enda negativ reaktion från föräldrar mot domare eller spelare under någon match. Det är något vi har lite större utmaningar med i Tjeckien.
Om du skulle ge några råd kring spelarutveckling till – vad skulle det vara?
– Försök att vara lite bättre varje dag än du var dagen innan. Försök skapa en miljö som du tycker om att komma tillbaka till och som hjälper dig att fortsätta utvecklas. Bygg en stark kultur i laget, stötta varandra och fortsätt lära er.
– Samtidigt säger vi alltid till spelare på våra camper: om du inte blir uttagen till nästa läger, ett landslag eller ett bättre lag – världen går inte under. Se det som motivation, sluta inte arbeta, och nästa gång kan det gå bättre.
