Hej Simon. Du är ju Malbaskille, 18 år, och har helt nyss debuterat som domare i internationella sammanhang. Hur fick du den här möjligheten?
– Det var ganska random egentligen. Det var Anas, som jobbar inom Malbas och har hjälpt mig mycket med dömandet rent generellt, som ringde mig och sa ”Jag har ett bra erbjudande till dig just nu” så jag tänkte ”Vad är detta?” och då sa han att vi har ett lag, flickor 08, som ska på en turnering i Litauen och då behöver de ha med sig en domare för att få vara med i den här turneringen.
Så jag tänkte att det lät skitkul och testa att göra det på en ny nivå. Jag har bara dömt inom Malbas. Jag har inte ens dömt bortamatcher utan bara inom Malbas, verkligen. Så det var en väldigt kul möjlighet för mig.
Fantastiskt! Blev det sen som du föreställde dig?
– Ja, det skulle jag säga, faktiskt. Inför var jag inte nervös men när jag väl var där och skulle döma första matchen, såklart kom nerverna men det gick bra. Det var väldigt kul, verkligen.
Berätta mer om hur det var och gick till där på plats!
– Jag hade tur för det var två matcher innan jag skulle döma min första match så jag kunde kolla hur de dömer. Jag vet att i Europa rent generellt så är det ganska mycket mer tuff basket än i Sverige. Så jag kollade på de matcherna bara för att se hur det var och hur de dömde.
Hur många matcher blev det?
– Det blev tio totalt på tre dagar.
Hur funkar det med samarbetet med den andra domaren? Får man träna ihop sig lite eller?
– Jo, absolut. Innan matchen så snackar man alltid ihop sig med den andra domaren som man ska döma med och jag hade faktiskt ganska tur för åtta av de tio matcherna så dömde jag med samma person. På så vis lärde man känna varandra lite och hur man kan samarbeta. Det är verkligen ett stort samarbete mellan domarna.
Var det något som överraskade dig under de här dagarna?
– Överraskade mig… Jag skulle säga mest hur de dömde, de var väldigt tysta. De försökte hålla sig undan men ändå styra matchen. I Sverige är vi väldigt pedagogiska och försöker förklara vad man gör fel och sånt här. Men där är det verkligen bara: stegfel, andra hållet. De säger knappt något, de bara visar tecknet åt andra hållet. Helt tysta. Det var överraskande för mig, verkligen. Det har jag inte varit med om innan.
Gjorde du som de då eller?
– Jo, absolut. Jag måste kunna anpassa mig för annars blir det lite konstigt om de helt plötsligt har en domare som gör helt annorlunda från vad de är vana vid.
Vad var svårast under turneringen?
– Svårast skulle jag säga var ändå att anpassa sig. Även med fouls kör de tuffare, de dömer inte lika hårt så det var ju vissa beslut man var tvungen att ta ibland, ska jag döma foul på det här, för i Sverige hade jag gjort det kanske men där kanske man inte bör göra det. Så det var sådana små beslut som var svåra.
Jag skulle också vilja vrida klockan tillbaka lite och fråga: hur kom det sig att du började döma?
– Det var egentligen via Malbas Academy som ger möjlighet för ungdomar att börja döma, sitta i sekretariatet eller bli coach. Det var egentligen där… Så testade jag bara för kul. Jag skulle välja en av dem så tänkte jag att dömandet, varför inte? Så började jag lite smått, jag tänkte bara som en rolig sak att ha vid sidan om. Sen så blev det en större grej, verkligen.
Hur gammal var du när du började?
– Hur länge sedan kan det ha varit? Fyra, fem år sedan. Så jag var tretton, fjorton år, något sånt.
Och du berättade ju förut att det var ett ganska stort hopp upp till den internationella nivån. Ta oss ändå en liten bit på vägen. Hur har det gått från första matchen utvecklingsmässigt som domare för dig?
– Det var egentligen förra året då jag började ta det lite mer seriöst och tog verkligen så många matcher jag kunde, alla erbjudanden som jag fick och jag bad om fler matcher. Och så hade jag även den turen att jag faktiskt vann ”Årets ungdomsdomare” i Malbas. Då tänkte jag att då kan jag ändå ta detta seriöst, verkligen. Så det var egentligen där ”karriären” började, om man ska säga det.
Och hur tänker du dig nu framöver? Har du några mål eller visioner med dömandet?
– Absolut! Jag vill ju se hur långt det kan gå. Gå så många utbildningar som möjligt här i Sverige och eventuellt kanske man kan komma utomlands igen och döma fler turneringar. Det hade varit hur kul som helst.
Spelar du något fortfarande?
– Tyvärr inte. Jag har spelat hela mitt liv sedan jag var väldigt liten men jag slutade för någon månad sedan. Tänkte att… det var inte lika kul helt enkelt längre och nu har jag även dömandet så kan jag satsa på det helt. Så det är skönt.
Stort lycka till framöver!
– Tack så mycket.
